Full trosvisshet

Det finns de som gör uppriktiga försök att gå uppför den kristna utvecklingens stege, men under det att de går uppåt, börjar de förtrösta på mänsklig kraft och förmåga. De förlorar Jesus ur sikte, han som är deras tros begynnare och fullkomnare. Resultatet blir undergång. Allt som de har vunnit går förlorat. Sorgligt är i sanning deras tillstånd som har tröttnat under vägen uppåt och låtit själens fiende beröva dem de kristliga dygder som utvecklats i deras sinne och livsföring. “Den åter som icke har detta”, förklarar aposteln, “är blind och kan icke se; han har förgätit att han har blivit renad från sina förra synder.”LFT 499.2

Aposteln Petrus hade många års erfarenhet av det som tillhör Gud. Hans tro på Guds kraft att frälsa hade ökat under de år som gått, till dess att han klart kunde bevisa, att det inte fanns någon möjlighet för en troende att gå under, om han i tro går uppåt steg för steg på helgelsens trappa, som når ända till himmelens portar.LFT 499.3

Under många år hade Petrus för de troende framhållit nödvändigheten av ständig tillväxt i nåden och i kunskap om sanningen. Eftersom han nu visste att han snart måste lida martyrdöden för sin tro, riktade han ännu en gång deras uppmärksamhet på de dyrbara förmåner som står till varje troendes förfogande. I full trosförvissning förmanar han sina bröder till uthållighet i kristenlivet.LFT 500.1

“Vinnläggen eder därför”, vädjar han, “så mycket mer om att göra eder kallelse och utkorelse fast. Ty om I det gören, skolen I aldrig någonsin komma på fall. Så skall inträdet i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga rike förlänas eder i rikligt mått.” Dyrbara tillförsikt! Lysande är den troendes framtidsutsikter, då han går vidare i tro mot den kristna fullkomlighetens höjder.LFT 500.2

“Därför kommer jag alltid”, fortsätter aposteln, “att påminna eder om detta, fastän I visserligen redan kännen det och ären befästa i den sanning som har kommit till eder. Och jag håller det för rätt och tillbörligt, att så länge jag ännu är i denna kroppshydda, genom mina påminnelser väcka eder. Ty jag vet, att jag snart skall lämna min kroppshydda; detta har vår Herre Jesus Kristus givit till känna för mig. Men jag vill härmed sörja för, att I också efter min bortgång städse kunnen draga eder detta till minnes.”LFT 500.3

Aposteln kände väl till Guds avsikter ifråga om människorna. Under Jesu liv på jorden hade han sett och hört mycket som gällde Guds rike. “Ty det var icke några slugt uttänkta fabler vi följde” , påminner han de kristna om, “när vi kungjorde för eder vår Herres, Jesu Kristi, makt och hans tillkommelse, utan vi hade själva skådat hans härlighet. Ty han fick ifrån Gud, Fadern, ära och pris, när från det högsta Majestätet en röst kom till honom och sade: ‘Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag.’ Den rösten hörde vi själva komma från himmelen, när vi voro med honom på det heliga berget.”LFT 500.4

Men hur övertygande dessa bevis än var om tryggheten i de troendes förhoppningar, fanns det ett ännu kraftigare bevis i profetians vittnesbörd, genom vilket allas tro kunde bekräftas och finna en säker ankargrund. “Så mycket fastare står nu också”, förklarade Petrus, “för oss det profetiska ordet; och I gören väl, om I akten därpå, såsom på ett ljus som lyser i en dyster vildmark, till dess att dagen gryr och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan. Men det mån I framför allt veta, att ingen profetia i något skriftens ord kan av någon människas egen kraft utläggas. Ty ingen profetia har någonsin framkommit av en människas vilja, utan därigenom att människor, drivna av den helige Ande, talade vad som gavs dem från Gud.”LFT 501.1

Samtidigt som aposteln upphöjer det fasta profetiska Ordet som en säker ledstjärna under tider av faror, varnade han ändå församlingen mot de falska profetiornas fackla som skulle komma att bäras av falska lärare, “vilka på smygvägar skola införa fördärvliga partimeningar och draga över sig själva plötsligt fördärv, i det att de till och med förneka den Herre som har köpt dem”. Dessa falska lärare skulle uppstå inom församlingen och av många betraktas som pålitliga. Dessa jämförde aposteln med “källor utan vatten, skyar som drivas av stormvinden, och det svarta mörkret är förvarat åt dem”. “Så har det sista för dem blivit värre än det första. Ty det hade varit bättre för dem att icke hava lärt känna rättfärdighetens väg, än att nu, sedan de hava lärt känna den, vända tillbaka, bort ifrån det heliga bud som har blivit dem meddelat.”LFT 501.2

Petrus såg ned genom århundradena till tidens slut och fick en ingivelse att beskriva tillståndet i världen strax före Kristi andra ankomst. “Det mån I framför allt veta”, förklarade han, “att i de yttersta dagarna bespottare skola komma med bespottande ord, människor som vandra efter sina egna begärelser. De skola säga: ‘Huru går det med löftet om hans tillkommelse? Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse.’” Men “bäst de säga: ‘Allt står väl till, och ingen fara är på färde’, då kommer plötsligt fördärv över dem.” — 1 Tess. 5:3. Alla skulle emellertid inte dras in i fiendens snaror. När alltings slut skulle närma sig, skulle det finnas trogna som förstod tidens tecken. Samtidigt som många som bekänner sig vara Kristi efterföljare, genom sitt liv skulle förneka sin tro, skulle det ändå finnas några kvar som skulle vara trogna intill änden.LFT 501.3