Det hände hos Kornelius

En gång tidigare hade Petrus samtalat med sina medtroende om Kornelius’ och hans vänners omvändelse och hans gemenskap med dem. Då han vid detta tillfälle hade berättat om hur den helige Ande hade fallit också över dem som inte var judar, hade han förklarat: “Då alltså Gud åt dem hade givit samma gåva som åt oss, som hava kommit till tro på Herren Jesus Kristus, huru skulle jag då hava kunnat sätta mig emot Gud?’” — Apg. 11:17. Nu sade han med samma iver och kraft: “Gud, som känner allas hjärtan, gav dem sitt vittnesbörd därigenom att han lät dem, likaväl som oss, undfå den helige Ande. Och han gjorde ingen åtskillnad mellan oss och dem, i det att han genom tron renade deras hjärtan. Varför fresten I då nu Gud, genom att på lärjungarnas hals vilja lägga ett ok som varken våra fäder eller vi hava förmått bära?” Detta ok var inte de tio budens lag, som några hävdat, som motsätter sig dess bindande krav. Petrus hänvisar här till ceremoniallagen som hade avskaffats genom Kristi korsfästelse.LFT 193.2

Petrus’ tal hade fört de församlade in i ett läge då de med tålamod kunde lyssna till Paulus och Barnabas som berättade om sina erfarenheter i arbetet för de icke-judiska folken. “Då teg hela menigheten, och man hörde på Barnabas och Paulus, som förtäljde om huru stora tecken och under Gud genom dem hade gjort bland hedningarna.”LFT 194.1

Jakob vittnade också med kraft och förklarade att det var Guds avsikt att låta de icke-judiska kristna få samma förmåner och välsignelser som hade tillförsäkrats judarna.LFT 194.2

Den helige Ande ansåg det inte vara bra att tvinga de icke-judiska omvända att iaktta ceremoniallagen. Apostlarnas uppfattning i denna sak var densamma som Guds Andes. Jakob var ordförande för detta allmänna möte. Hans avgörande beslut blev: “Därför är min mening att man icke bör betunga sådana som hava varit hedningar, men omvänt sig till Gud.”LFT 194.3

Detta gjorde slut på diskussionen. Med detta inlägg kan vi avfärda och motbevisa den lära som hävdas av Romersk-katolska Kyrkan att Petrus var församlingens huvudman. De som i egenskap av påvar har gjort anspråk på att vara hans efterföljare har inte någon biblisk grund för sina anspråk. Ingenting i Petrus’ liv ger någon bekräftelse åt de anspråk genom vilka man menar att han här upphöjts över sina bröder som den Högstes ställföreträdare. Om de som har förklarat sig vara Petrus’ efterföljare hade följt hans exempel, skulle de alltid ha varit nöjda med att förbli likställda med sina medtroende.LFT 194.4

Vid det här tillfället tycks det ha varit Jakob som valts till att offentliggöra det beslut som det allmänna rådet hade kommit fram till. Och hans sammanfattning blev att ceremoniallagen och framför allt omskärelsen inte skulle tvingas på de icke-judiska troende eller ens rekommenderas till dem. Jakob försökte klargöra för sina medkristna att dessa icke-judar hade åstadkommit en stor förändring i sina liv då de omvänt sig till Gud. Man måste därför vara mycket försiktig så att man inte skapade problem för dem genom förvirrande och tvivelaktiga frågor av mindre betydelse. De skulle annars lätt kunna bli missmodiga i sin strävan att följa Kristus.LFT 194.5

De icke-judiska omvända skulle emellertid uppmanas att avstå ifrån sådana vanor som var oförenliga med kristendomens principer. Apostlarna och de äldste kom därför överens om att genom brev undervisa de icke-judiska omvända att de skulle avstå från kött som offrats åt avgudar, från osedlighet, från kött av djur som blivit strypta, och från blod. De skulle uppmanas att följa buden och leva ett helgat liv. Man skulle också försäkra dem att de människor som förklarade att omskärelsen var ett bindande krav inte hade något bemyndigande från apostlarna.LFT 195.1

Paulus och Barnabas rekommenderades till dem såsom män som hade äventyrat sina liv för Herren. Judas och Silas sändes med dessa apostlar för att muntligt förklara för de icke-judiska kristna vad rådsmötet hade beslutat: “Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga föreskrifter: att I skolen avhålla eder från avgudaofferskött och från blod och från köttet av förkvävda djur och från otukt. Om I noga tagen eder till vara för detta, så skall det gå eder väl.” Dessa fyra Guds tjänare sändes till Antiokia med brevet och budskapet som skulle göra slut på all lärostrid, eftersom detta var ett beslut av den högsta auktoriteten inom församlingen.LFT 195.2

Det allmänna mötet som avgjorde denna fråga, bestod av apostlar och lärare som hade varit bland de främsta i arbetet att upprätta judiska och icke-judiska kristna församlingar, samt valda delegater från olika församlingar. Äldste från Jerusalem och ombud från Antiokia var närvarande. De mest inflytelserika församlingarna var representerade. Rådet utformade sitt förslag i överensstämmelse med vad ett upplyst omdöme kräver och med värdigheten hos en församling som hade upprättats genom Guds vilja. Som resultat av deras överläggningar fann de att Gud själv hade svarat på den fråga som diskuterades, genom att låta sin helige Ande utgjutas över icke-judiska troende. De insåg att det nu ankom på dem att följa Andens ledning.LFT 195.3