Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Löftestiden

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Den sista utvägen

    Den sista utvägen

    “Tre dagar efter det att Festus hade tillträtt hövdingdömet, for han från Cesarea upp till Jerusalem. Översteprästerna och de förnämsta bland judarna anmälde då inför honom klagomål mot Paulus. För att få denne i sitt våld anhöllo de hos Festus och begärde såsom en ynnest att han skulle låta hämta honom till Jerusalem.” Deras avsikt var att lägga sig i försåt för honom och mörda honom under hans resa till Jerusalem. Men Festus var väl medveten om det ansvar hans ämbete medförde och vägrade förbindligt att sända efter Paulus. Han förklarade “att det icke var romersk sed att prisgiva någon människa, förrän den anklagade hade fått stå ansikte mot ansikte med sina anklagare och haft tillfälle att försvara sig mot anklagelsen.” Han förklarade också “att han själv tänkte inom kort fara dit tillbaka”. “De bland eder, som det vederbör, må alltså fara dit ned med mig och framlägga sin anklagelse mot mannen, om han är skyldig till något ont.”LFT 400.1

    Detta var inte vad judarna hade avsett. De hade inte glömt sitt tidigare nederlag i Cesarea. I motsats till apostelns lugna framträdande och kraftfulla argument, skulle deras egen ondskefulla anda och grundlösa beskyllningar framträda i sin sämsta belysning. De krävde nu på nytt att Paulus skulle föras till Jerusalem för att förhöras där. Festus höll emellertid fast vid sitt beslut att Paulus skulle ges en lagenlig rättegång i Cesarea. Det var Gud som i sin försyn förmådde Festus att fatta detta beslut, för att apostelns liv skulle förlängas.LFT 400.2

    Då de judiska ledarna misslyckades i sina avsikter, beredde de sig omedelbart för att vittna mot Paulus vid landshövdingens domstol. När Festus efter några dagars besök i Jerusalem kommit tillbaka till Cesarea “satte han sig på domarsätet och bjöd, att Paulus skulle föras fram”. Så snart Paulus framträdde inför domstolen “omringades han av de judar, som hade kommit ned från Jerusalem, och dessa framställde nu många svåra beskyllningar. Men de förmådde icke bevisa dem”. Vid det här tillfället hade judarna inte någon advokat. De framställde därför själva sina beskyllningar. Men under det att förhöret fortsatte, visade den anklagade lugnt och trovärdigt att anklagarnas beskyllningar var falska.LFT 401.1

    Festus fick klart för sig att de frågor som man tvistade om, endast berörde judiska doktriner. Han förstod att om man rätt tolkade dessa, fanns det inte någonting i deras beskyllningar, även om de skulle kunna bevisas vara riktiga, som gjorde Paulus skyldig att dömas till döden eller att ens kastas i fängelse. Men han förutsåg också klart den storm av raseri som skulle blåsa upp, om Paulus inte blev dömd eller överlämnad i de anklagades händer. Eftersom han “ville göra judarna sig bevågna” vände han sig till Paulus och frågade honom om han var villig att under hans beskydd fara till Jerusalem för att där bli förhörd inför Sanhedrin.LFT 401.2

    Paulus visste att han inte kunde vänta sig någon rättvisa från det folk som genom sina brott höll på att dra Guds vrede över sig. Han visste att han, liksom profeten Elia, var tryggare mitt ibland de icke-judiska folken än bland dem som förkastade himmelens budskap och förhärdade sig mot evangelium. Han var trött på att strida. Hans aktiva natur kunde inte längre stå ut med de upprepade uppskoven och den tröttande fångenskapen. Han beslöt därför att använda sig av sina rättigheter som romersk medborgare att vädja till kejsaren.LFT 401.3

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents