En förslagen fiende

Trollkarlen hade blundat för bevisen för den evangeliska sanningen. Gud gjorde honom i rättfärdig vrede blind och utestängde honom från dagens ljus. Denna blindhet skulle inte bli bestående, utan endast tillfällig, för att han skulle bli varnad och omvända sig och söka förlåtelse från Gud, som han så grovt hade förolämpat. Den förvirring som han på detta sätt drabbades av, omintetgjorde hans försåtliga konster för att motarbeta Kristi lära. Att han nu blev tvungen att famla sig fram i blindhet bevisade för alla att det under som apostlarna hade utfört och vilket Elymas hade avfärdat som fingerfärdighet, hade utförts genom Guds kraft. Landshövdingen övertygades om sanningen i den lära som apostlarna undervisade om och tog emot evangelium.LFT 168.1

Elymas var inte någon bildad man, men ändå var han på ett säreget sätt lämplig för att utföra Satans verk. De, som förkunnar Guds evangelium, kommer att möta den förslagne fienden i många olika gestalter. Ibland kan det bli en lärd person, men oftare okunniga människor som Satan har utbildat till att bli effektiva redskap för att bedra människor. Det är Kristi förkunnares plikt att troget stå på sin post i gudsfruktan och i Kristi kraft. Därigenom kan han åstadkomma förvirring bland Satans anhängare och triumfera i Guds namn.LFT 168.2

Paulus och hans medarbetare fortsatte sin resa till Perge i Pamfylien. Deras resa var tröttsam. De fick uthärda strapatser, umbäranden och försakelser och utsattes för faror på alla sidor. I de städer och samhällen genom vilka de passerade och längs de ensliga vägarna, var de omgivna av faror, både synliga och osynliga. Men Paulus och Barnabas hade lärt sig att förtrösta på Guds bevarande kraft. Deras sinnen var fyllda av en brinnande kärlek för människor som var på väg att förgås. Som trogna herdar som sökte efter de förlorade fåren, ägnade de inte någon tanke åt sin egen bekvämlighet eller sitt välbefinnande. De glömde sig själva och tvekade inte, när de blev uttröttade och hungriga och utsatta för kyla. De hade bara en enda sak i sinnet, de människors frälsning som hade förirrat sig långt bort ifrån fållan.LFT 168.3

Det var här som Markus greps av fruktan och missmod. Han tvekade till en tid i sitt beslut att helhjärtat ägna sig åt Herrens verk. Han var inte van vid primitiva förhållanden. Han blev missmodig på grund av farorna och besvärligheterna på vägen. Han hade arbetat med framgång under gynnsamma förhållanden, men nu, mitt ibland motstånd och faror, som ofta drabbar pionjärarbetaren, kunde han inte uthärda svårigheterna som en god korsets kämpe. Det återstod för honom att lära sig att se faran och förföljelsen i ansiktet och modigt möta motgångar. Under det att apostlarna drog vidare och kunde vänta än större svårigheter, blev Markus skrämd. När han miste allt sitt mod, vägrade han att fort sätta och återvände i stället till Jerusalem.LFT 169.1

Paulus förstod inte Markus’ beteende och bedömde honom därför ogynnsamt och till och med ganska hårt till en tid. Barnabas var däremot benägen att ursäkta honom på grund av hans alltjämt bristande erfarenhet. Han var angelägen om att Markus inte skulle överge förkunnargärningen. Han såg i honom kvalifikationer, som skulle göra honom lämplig till att bli en användbar medarbetare för Kristus. Under senare år skulle hans ivriga omsorg om Markus bli rikligt belönad, eftersom den unge mannen gav sig oreserverat åt Gud och åt arbetet att förkunna evangelii budskap på svåra fält. Under Guds välsignelse och Barnabas’ kloka utbildning utvecklades han till en framgångsrik förkunnare.LFT 169.2

Paulus blev senare försonad med Markus och tog emot honom som medarbetare. Han rekommenderade honom också till församlingen i Kolosse som en som var en medarbetare “för Guds rike” och som “varit mig till hugnad”. (Kol. 4:11.) Senare, inte långt före sin död, talade Paulus om Markus som en som kunde vara honom till “mycket gagn och tjäna mig.” (2 Tim. 4:11.)LFT 170.1