Avrättningen uppskjuts

Prästerna och de äldste var också rädda för att Petrus kanske skulle komma att framföra ett av dessa mycket kraftiga tal som ofta hade väckt folket till att studera Jesu liv och egenskaper, dessa vädjanden som de med alla sina argument dittills inte hade lyckats bestrida. Petrus’ iver att förkunna Kristi budskap hade kommit många att avgöra sig för att ta emot evangelium. Rådsherrarna var oroliga för vad som skulle hända, om de gav honom tillfälle att försvara sin tro inför de stora folkskaror som hade kommit till staden för att tillbedja. Dessa kunde ju förledas till att kräva att aposteln befriades av konungen.LFT 137.2

Då nu under olika motiveringar Petrus’ avrättning uppsköts till efter Påsken, fick församlingens medlemmar tid till djup självrannsakan och allvarlig bön. De bad utan avbrott för Petrus, eftersom de kände att de inte skulle kunna undvara honom i sin verksamhet. De insåg att de hade kommit i ett läge, i vilket Kristi församling, utan särskild hjälp från Gud, skulle komma att utplånas.LFT 137.3

Under tiden sökte sig tillbedjare från alla länder till templet som hade helgats för tillbedjan av Gud. Templet som glittrade av guld och dyrbara stenar var en syn av skönhet och storslagenhet. Men Gud fanns inte längre i detta älsklighetens palats. Israel hade som nation skilt sig från Gud. När Kristus i slutet av sitt jordiska uppdrag för sista gången betraktade templets inre, sade han: “Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.” — Matt. 23:38. Hittills hade han kallat templet för sin Faders hus, men när Guds Son gick ut genom dess portar, drogs Guds närvaro för alltid bort ifrån det tempel som byggts till hans ära.LFT 138.1

Till slut fastställdes dagen för Petrus’ avrättande, men de troendes böner uppsteg alltjämt till himmelen. Under det att de med all sin kraft och alla sina sympatier ivrigt vädjade till Gud om hjälp, vakade Guds änglar över den fångne aposteln.LFT 138.2

Herodes kom ihåg hur apostlarna vid ett tidigare tillfälle hade undkommit ur fängelset. Han hade därför vid detta tillfälle vidtagit dubbla försiktighetsåtgärder. För att förebygga alla möjligheter till fritagning eller flykt övervakades Petrus nu av sexton soldater, som i olika vakter bevakade honom dag och natt. I sin cell hade han placerats mellan två soldater. Han var kedjad med två kedjor, vilka var och en hade fästs vid handlederna på de båda soldaterna. Han kunde därför inte röra sig utan att de märkte det. Fängelsedörrarna var säkert låsta och en stor vaktstyrka stod utanför dessa, varför alla möjligheter till räddning eller flykt genom mänskliga åtgärder hade förhindrats. Men människors yttersta nöd är Guds tillfälle.LFT 138.3

Petrus satt fången i en cell som var uthuggen ur berget. Dess dörrar var starkt barrikerade och låsta. De soldater som stod på vakt var ansvariga för fångens bevakning. Men alla barrikeringar och lås och den romerska vakten, som effektivt avskar alla möjligheter till mänsklig hjälp, skulle bara göra Guds triumf än mera fullständig då Petrus befriades. Herodes hade lyft sin hand mot Allmakten och han skulle komma att bli grundligt besegrad. Genom att sätta in sin makt stod Gud i begrepp att rädda det dyrbara liv som judarna lade planer för att utsläcka.LFT 138.4